Jag får ingenting vettigt gjort idag. Jag surfar runt mellan nyhetsrapporteringar med några minuters mellanrum.
Det är så stort det här med att man lyfter upp gruvarbetare ur jordens innandöme. Jag kan inte riktigt förstå att de här männen har suttit fast nästen en kilometer ner i över två månaders tid.
Hur överlever man något sådant utan att gå sönder inombords? De här männen kommer upp med en pytteliten korg (som jag antagligen skulle vägra att stiga in i - tänk om den där grejen skulle fastna på mitten!) och SKÄMTAR med räddningsarbetarna.
Respekt!
I dag är min tro på mänskilgheten lite större än annars.
---------------
Läs även andra bloggares åsikter om gruvarbetarna
3 kommentarer:
Jag vet, det är riktigt läskigt. Håller med dig. Respekt!
Sant. Kanske underlättar deras jargong o skämt att hålla skräcken o paniken under kontroll?
Alexandra: jag är jätteglad att alla är uppe nu!
Ninde: jag tänkte på det. Jag väntar redan på en dokumentär om gruppdynamiken där nere...
Skicka en kommentar