Recept för en mumsig påsk

Det ni behöver är pasha! Supergod och superenkel påskefterrätt. En östlig dessert som väl egentligen är ett slags färskost, men man tänker inte på den som ost, jag lovar!

Jag tjuvkikade på några recept då jag rörde ihop årets version och märkte att a) de flesta recept på svenska är för extremt stora satser pasha och b) de flesta recept på svenska tycker att man ska ha i löjligt mycket smör/margarin. Jag förstår inte varför. Så:

Mitt recept på Mumsig pasha
Du behöver:
- syrliga mjölkprodukter. Välj sådant som du tycker om: yoghurt, kesella/kvarg, creme fraiche, gräddfil. Jag rekommenderar dock definitivt smetana, den har så speciell smak. Och pasha ska smaka så.
- ägg. Vissa kör enbart äggulor, andra hela ägg. Jag har dock för mig att man behöver ägg för att konsistensen ska bli bra. Och de ska vara råa.
- godsaker. Pashan ska ju smaka gott! Plocka i sådant som du tycker om! Torkade frukter, nötter, vaniljsocker... Jag sätter dock aldrig i vanligt socker - pasha ska vara syrligt.

Gör så här:
Rör ihop allt sammans. Om du vill ha i grädde så vispar du den först för konsistensens skull. Nu ska pashan rinna ur. Om du inte äger en särskild pashaform får du improvisera. Vi brukar använda vårt durkslag som vi hänger ovanpå en skål. Kolla med lite smet först, enbart klar vätska ska rinna igenom, inte själva smeten. Lägg kaffefilter eller en silduk i botten om gallret är för grovt. Låt pashan stå svalt några dygn tills den har så fast konsistens att man kan stjälpa upp den på ett fat. (Man kan försöka skynda på pashan genom att röra om i smeten då och då eller lägga på ett fat med en tyngd ovanpå) Avnjut!

Årets version av Mumsig pasha:
120 g smetana
200 g naturell yoghurt
200 g kesella
200 g creme fraiche
några dl vispfluff (en burk på 200 gram minus fluff till 2 portioner våfflor)
1 äggula
rivet citron- och limeskal + 2 msk citronsaft
3 msk vaniljsocker
1 dl hackad mandel

Glad påsk!

...och så upplösningen!

Våra datorproblem visar sig bottna i en riktig såpopera. Så här är det:

Lilla Datorn, som jag dagligen jobbar med, vill inte längre öppna Word. Lokala Datanissen kliade sig i huvdet och sjukskrev Lilla Datorn. Min nya arbetskumpan blev istället Lilla Datorn 2.

Lilla Datorn 2 var mycket samarbetsvillig tills jag skulle printa. Printern på vår våning, Inte Fullt Så Lilla Printern, ville nämligen inte ha kontakt med Lilla Datorn 2.

Lokala Datanissen tillkallades åter och riskerade fläckvis håravfall på grund av allt kliande. Men till sist klarnade det hela:

Under helgen har TPFKAIFSLP (The Printer Formerly Known as Inte Fullt Så Lilla Printern) gjort en namnändring, för enkelhetens skull kan vi här numera kalla den Ganska Stora Printern. Dessutom har Ganska Stora Printern (TPFKAIFSLP) lyckats få någon inom administrationen att hemligstämpla alla uppgifter om dess tidigare identitet.

Vad jag förstår har alltså båda versionerna av Lilla Datorn försökt öppna en stor Word-fil, men helt enkelt inte klarat av det eftersom default-printern inte längre existerade i nätverket.

Vad lär vi oss av detta? Jo att hemligstämplade namnbyten leder till en dag då man inte får något vettigt gjort (om man nu inte tycker att iakttagelser av Datanissar räknas till den kategorin).

Och så kan man få en ny dator på köpet - fast den surrar.

...liksom fortsättningen

Nu visar det sig att inte heller Lilla Datorn 2 tycker om att jobba med mig.

Eller, om vi ska vara helt ärliga så är det maskinen som vi känner som Inte Fullt Så Lilla Printern som på något sätt ligger bakom alla problem. Den vill liksom inte ha kontakt med några som helst datorer i vårt rum, oberoende vad vi kallar dem.

Enda lösningen som vi kommit på så länge: dra ur nätverkskabeln.

Ingen bra lösning.

Nu är då den stora frågan: vad har hänt i vårt rum över helgen? Vi hade ju inga problem i fredags.

Ska vi gissa på råttor i väggarna? Som slog på stort och satsade på lördagsbuffé bestående av nätverkskablar...

Nåja, jag fick i alla fall en ny dator. Även om den surrar...

All vår början bliver svår...

Början på mitt liv efter Stora Konsert-Hysterin kan summeras på detta sätt:

DATORSTREJK!

Den Lilla Datorn på mitt bord vägrade envist att öppna word, som är mitt huvudsakliga arbetsredskap. Det var ingen skillnad hur vi lockade och lirkade, Lilla Datorn knep ihop läpparna och vägrade att öppna programmet.

Det är vad jag har pysslat med så långt idag, tittat på en kinkande dator.

Den enda trösten är att inte ens vår datakille begrep vad det var för trotsålder som Lilla Datorn plötsligt befann sig i. Det slutade med att han bar iväg med den och lämpade av Lilla Datorn 2 här hos mig.

Lilla Datorn 2 surrar.
Mycket.
Hela tiden.

Så där ja

Så hade man överlevt Stora Konsert-Hysterin för den här gången.

Och firat med vårstädning.

Nu har jag tänkt att livet skulle bli lite mera normalt ett tag.
Så där så att man kanske hinner och orkar blogga.

Fast det förutsätter ju att man inte gäspar käken ur led på grund av sommartiden...
Ljusa kvällar är mycket trevligt, men jag saknar alltid den där sista timmen sömn.

Spår i snön

Något säger mig att det var fest på vår gård i natt.

(Hrmpf, och jag var inte bjuden...)

Men spana in avtrycket längst nere i högra kanten av fotot!
Vi har helt tydligt haft bevingade gäster.

En liten ängel eller så?

Planer för kvällen

- hämta nyinköpta skidor med nymonterade bindningar
- avlämna födelsedagspresent* åt sötaste guddottern, numera 5 år stor!
- om vädret håller i sig: valla hämtade skidor och provköra dem tillsammans med nyköpta skidskor**

Låter väl som ett rätt välplanerat kvällsprogram!

*) innehåller två Hello Kitty-grunkor och en Plupp-bok. Jag tror hårt på jämvikt! Och på att ge bort grejer som jag själv tyckte om som barn. Jag blev överlycklig då jag hittade Plupp-boken. Eske teske tä. (Plupp-böckerna är skrivna av Inga Borg, i fall det finns fler än jag som blir nostalgisk vid tanken av den lilla filuren med stort blått hår...)
**) bara så att ni vet - jag köper nya skidor så sällan att det inte längre finns skor som passar till mina gamla bindningar. Och de gamla skorna håller på att falla sönder. Spännande med nya skidor!

Om att kämpa sig fram till jobbet...

Pust och flämt.
I dag var det jobbigare än vanligt att ta sig till kontoret.

Jag gick glatt ut på vår gårdsplan och insåg plötsligt att något är fel. Det står inte längre en lite röd bil på gården. I stället är den stor, vit och fluffig.

Oj, det har visst snöat. Jag som hade bestämt att det är vår nu...

Jag hittar med viss möda bilborsten, avlägsnar nederbörden och kör mot jobbet. Och upplever värsta snöröken på hela vintern. Sikt: noll.

Så klarnar vädret plötsligt upp. Det ser ut att bli riktigt fint.

Då plötsligt... två yrande kamikaze-fasaner mitt framför min bil. De har helt tydligt bestämt att det finns bättre sätt att sluta sina dagar på än som fasanstek. Men jag parerar.

Kommer äntligen fram till kontoret. Parkeringsplatsen är så full av snö att det knapps ryms några bilar där. Jag parkerar längs granngatan i stället.

Då jag kliver ut bilen hör jag hur det prasslar till i trädet brevid.

Och där sitter han. Världens sötaste lilla ekorre, med enorma tofsar på öronen. Han drar upp axlarna och mumsar på lite fågelmat.

Och min dag blev på en gång väldigt mycket bättre.

Bild från http://www.hankmo.net/document.asp?id=og01gl8m5iv

Det är mycket nu...

Just nu känns det som att jag rusar fram och tillbaka mellan allt som behöver göras.

Det är parkeringstillstånd som ska förnyas. Och sambor som ska skjutsas till flyg. Och föräldrar som ställt ner värmen i sina förråd då de åkte utomlands - och så blir det svinkallt om nätterna. Och supermegalånga körövningar. Och föreläsningar som behöver planeras. Och diskmaskiner som behöver tömmas.

Och tusen sinom åter tusen grejer som ingen utom jag kan göra.

Antagligen för att alla andra befinner sig utomlands för tillfället.

Så jag raglar in genom dörren där efter kl. 21 och då är allt ogjort här hemma ännu.

Blää!

Men i morgon tänker jag njuta av friheten. Baske mig, jag tänker sitta i bilen kl. 16.01 och åka raka vägen hem.

Och fixa till en smoothie. Det känns som ett vinnande koncept!

Framtidsutsikter

Oj söta öde, som min mormor skulle ha sagt.

Jag har precis blivit bjuden på lunch med en docent och en rektor.
Idag.

Och jag inser att det regnar.

Framtidsutsikter: jag kommer att ramla in på lunchen som en dränkt katt, eftersom jag inte begripit att det inte längre är smällkall vinter och att paraply numera bör ingå i standardutrustningen.

Så att. Det blir säkert... intressant.

Dripp dropp...

Snön smälter med en himla fart nu. Drivorna har sjunkit ihop till normala höjder på bara några dagar.

Jag avskyr snöslask, men eftersom detta är den första riktiga känningen av vår ska jag stå ut med det i några dagar till.

Mest hoppas jag på ordentlig skare nu, då snön snälter om dagarna.

Om man bor granne med stora fält är det ett av livets stora gratisnöjen, att få skida på bra skare och fullständigt strunta i allt vad spår heter.

Det kan lyckas...

Pust!

Tillbaka i vardagen...

- en radiointervju avklarad
- ett körframträdande kvarstår på kvällsprogrammet
- och tydligen är det tänkt att man ska jobba också...

Finaste fjällen

Hemma!

Nu är vi hemma igen!

Vi har haft det urfint, men konstigt nog är det ju alltid jätteskönt att komma hem också!

Min stackars lilla telefonkamera klarar tyvärr inte av fjällvyer särskilt bra, ska se om det finns något vettigt foto i riktiga kameran som jag kan lägga upp...

Vårens första dag

Nu är det officiellt! Det är vår!

Säsongens första fluga surrade kring mina öron idag då jag satt och käkade lunch på en solig terrass. Uppe på ca 1000 meters höjd.

Det var en underbar sista dag i backen!

Underbart!

Nu har vi två dagar kvar av vår skidsemester.

Jag njuter i fulla drag! Det är så skönt att vara hemifrån och bara få koppla bort den biten.

Och så är det ju dessutom inget fel på utsikten...