Fy sjutton så kallt det är nu!
I går då jag gick från kontoret till bilparkeringen (ca 400 meter) rann tårarna innan jag kom fram. The pain!! Hur kan någon ynka sekundmeter vind vara så plågsam? Det kan ju inte vara tänkt att det ska fungera på det här sättet! Vinter ska väl vara fluffiga snödrivor och strålande sol...
I dag är jag mest orolig över att vårt gamla hus ska hitta på sysselsättningar åt oss lagom till helgen. Senast det var så här kallt frös kallvattenröret till badrummet sönder. Det innebär att man blir tvungen att stänga av allt vatten i huset medan man byter ut den skadade delen av röret. (Inte populärt att vara helt utan rinnande vatten under största delen av en helg!) Och rörmokare är bristvaror vid temperaturer under -25, märkte vi senast...
Vi lyckats lyckades till sist bocka nya röret till rätt form och kunde öppna vattentillförseln igen med en hel vattenledning på plats. Då insåg vi att avloppsledningen från köket hade frusit i stället, helt klart på grund av för liten användning.
En hel helg stod vi i vår kalla källartrappa och mecklade med alla eländes rör. Inte direkt vad vi hade tänkt oss.
Så. Jag håller tummarna men peppar mig mentalt inför risken att det blir till att hala fram skiftnyckeln då vi kommer hem...
fredag 29 januari 2010
onsdag 27 januari 2010
Vänta nu...
Jag kliar mig fundersamt i huvdet och hittar småningom ordet jag söker efter.
Just det.
SNÖSTORM!
Känns som det var väldigt längre sedan det ordet var aktuellt senast.
Men utanför fönstret viner vinden och det är redan snöyra. Och vad jag har förstått har det inte ens börjat snöa ännu.
Tack gode Gud för frusen lunchsoppa. Jag tänker inte sticka ut nosen på ett bra tag.
Dags att gå i ide?
Just det.
SNÖSTORM!
Känns som det var väldigt längre sedan det ordet var aktuellt senast.
Men utanför fönstret viner vinden och det är redan snöyra. Och vad jag har förstått har det inte ens börjat snöa ännu.
Tack gode Gud för frusen lunchsoppa. Jag tänker inte sticka ut nosen på ett bra tag.
Dags att gå i ide?
måndag 25 januari 2010
En bekännelse...
Jag tänker lägga korten på bordet här.
Jag har förstått att man ska tycka att man är lite pinsam, but here goes (håll i hatten):
jag är störtförälskad i Southern Vampire Mysteries av Charlaine Harris.
I fall det var någon som inte höjde på ögonbrynen och sa "Åååh" kan jag avslöja att det är böckerna som TV-serien True Blood är baserad på.
Och naturligtvis är böckerna SÅ mycket bättre. Och SÅ mycket charmigare. Och till och med VÄLDIGT mycket roligare.
Om du behöver en riktig finssfest kryddad med vampyrer och dessutom en stor dos av Luoisiana humor rekommenderar jag Dead until Dark. Charlaine Harris kommer aldrig att vinna ett Nobelpris, men för att förgylla en grå eftermiddag är hon perfekt.
Jag har förstått att man ska tycka att man är lite pinsam, but here goes (håll i hatten):
jag är störtförälskad i Southern Vampire Mysteries av Charlaine Harris.
I fall det var någon som inte höjde på ögonbrynen och sa "Åååh" kan jag avslöja att det är böckerna som TV-serien True Blood är baserad på.
Och naturligtvis är böckerna SÅ mycket bättre. Och SÅ mycket charmigare. Och till och med VÄLDIGT mycket roligare.
Om du behöver en riktig finssfest kryddad med vampyrer och dessutom en stor dos av Luoisiana humor rekommenderar jag Dead until Dark. Charlaine Harris kommer aldrig att vinna ett Nobelpris, men för att förgylla en grå eftermiddag är hon perfekt.
Erik och Sookie av Antoanela91
Och bara så att ni vet: den verkligt stora behållningen med serien heter Eric Northman. Killen som råkar ha fått hans roll i TV-serien heter Alexander Skarsgård.
Om de kommande säsongerna av True Blood fortsätter att följa handlingen i böckerna har han norpat åt sig en riktigt, riktigt bra roll...
---------
Läs även andra bloggares åsikter om True Blood, Charlaine Harris, Alexander Skarsgård, vampyrer
---------
Läs även andra bloggares åsikter om True Blood, Charlaine Harris, Alexander Skarsgård, vampyrer
Måndag morgon
Åh vilken skön helg det har varit! Riktigt slö men ändå inte tråkig.
Jag har bland annat:
- inlett skidsäsongen. Nya fästvallan får klart godkänt (i och för sig var den gamla så dålig att i stort sätt allt måste vara bättre)
- gått på restaurang med en av favoritväninnorna. Vi avnjöt en mycket trevlig tvårätters.
- hjälpt den äldre generationen att montera gavlarna på en lada. Full size!
- kokat en stor sats lunchsoppa. Känner mig mycket duktig, sånt brukar jag aldrig få gjort.
- nästan gjort färdig en amigurumi. Det blev en giraff, som ska monteras lite till i kväll.
- Agerat hämt-taxi. Och blivit påmind om varför man ALLTID ska ha plastpåsar i bilen om man hämtar folk som haft en lyckad vinkväll... helgens otrevligaste upplevelse!
- sovit mycket och gott.
Och nu borde man tydligen börja jobba.
Ok då.
Jag har bland annat:
- inlett skidsäsongen. Nya fästvallan får klart godkänt (i och för sig var den gamla så dålig att i stort sätt allt måste vara bättre)
- gått på restaurang med en av favoritväninnorna. Vi avnjöt en mycket trevlig tvårätters.
- hjälpt den äldre generationen att montera gavlarna på en lada. Full size!
- kokat en stor sats lunchsoppa. Känner mig mycket duktig, sånt brukar jag aldrig få gjort.
- nästan gjort färdig en amigurumi. Det blev en giraff, som ska monteras lite till i kväll.
- Agerat hämt-taxi. Och blivit påmind om varför man ALLTID ska ha plastpåsar i bilen om man hämtar folk som haft en lyckad vinkväll... helgens otrevligaste upplevelse!
- sovit mycket och gott.
Och nu borde man tydligen börja jobba.
Ok då.
fredag 22 januari 2010
Om att höra röster...
Min sambo bestämde sig för att det var dags att skaffa sig en gullig liten förstärkare. I fall ni råkar vara färgblinda kan ni läsa vilken färg den är på loggan.
Verkligt smidigt.
Verkligt smidigt.
Nu sitter han tillsammans med sin nya oranga vän och diverse el-instrument på vår vind och jammar. Detta har lett till oväntade fenomen.
Som att vi helt plötsligt har börjat höra röster på övre våningen.
Ryska röster till på köpet.
Verkar inte bättre än att en av sambons el-gitarrer fungerar som radiomottagare, och då den kopplad till den lilla oranga lådan så blir resultatet att den pratar ryska.
Den enda alternativa förklaringen som vi har kommit på är att de där små gröna gubbarna som svävar runt i tefat faktiskt har börjat med indoktrinering nu. På ryska. Via små oranga förstärkare.
Nå, allt har sina goda sidor.
Nu behöver sambon inte köpa ett mixerbord. Han kör liksom med inbyggda effekter istället. Att alla hans låtar framöver kommer att få tillägget (Moskva Mix) är säkert bara en fördel...
------
Läs även andra bloggares åsikter om förstärkare, Orange, radiomottagare, rysk radio
------
Läs även andra bloggares åsikter om förstärkare, Orange, radiomottagare, rysk radio
onsdag 20 januari 2010
Att överleva en jordbävning, eller så inte...
Det ligger hela tiden och gnager i mitt bakhuvud. Den där fruktansvärt obehagliga sanningen att det kunde ha varit jag som legat där under ett lager bråte som brukade vara ett hus.
Jag har överlevt en jordbävning.
Just nu kan jag inte förstå hur jag kunde ha en sån löjlig tur.
Min jordbävning var 6.7 eller 6.8 richter beroende på vem som mätte. Den ofattbara förstörelsen i Haiti orsakades av en jordbävning på 7.0 richter.
Richterskalan är exponentiell, så 6 richter är hundra gånger starkare än 5, 7 richter är hundra gånger starkare än 6 och så vidare.Ändå. Den där skillnaden på 0.3 richter känns väldigt liten.
Min jordbävning resulterade bara i en del krossat glas och några få partiellt förstörda tegelväggar.
När jag ser bilderna från Haiti vill jag bara nypa mig i armen. Varför hade jag en sådan tur, medan Haiti tydligen hade alla tänkbara odds emot sig?
Jag satt på en föreläsning på fjärde våningen i ett gammalt tegelhus. Det var spiraltrappor upp till vår föreläsningssal.
Det började som en vibration i väggarna, som när en lastbil backar upp brevid väggen du sitter invid. Men det blev bara större och kraftigare. Jag förstod nästan genast vad det var. Och först tyckte jag det var häftigt då kursarna kastade sig ner under de L-formade borden, som bara satt fast i golvet med små metallbrickor.
Men det slutade ju inte. Plötsligt såg jag hur taket, som var vitt med stuckaturer, gick i vågor. Det var då som jag insåg att det här huset hänger inte alls med i markens rörelser. Och om taket kommer ner finns det bara en löjlig liten bordsskiva övanför mitt huvud. Och om golvet ger efter är det väldigt, väldigt långt ner till marken.
Och det slutade aldrig. När jag talade med mina föräldrar sa jag att skalvet varade i åtminstone tre minuter. I verkligheten uppmättes kännbara vibrationer i 45 sekunder. Men 45 sekunder är väldigt länge då man ligger och håller fast sig under ett L-format bord. Man hinner tänka alldeles för mycket.
Senare fick jag veta att huset som jag satt i inte var jordbävningssäkrat. Jag hade uppriktigt sagt varit en lyckligare människa utan den kunskapen.
Efter den upplevelsen har jag dyrt och heligt lovat mig själv att om jag någonsin befinner mig i sånt läge igen så ska jag vara den första som är på väg nerför trappan efteråt. Den gången satt jag kvar, jag var så chockad. Tack och lov uteblev efterskalven. Men mitt förhållningssätt till ivet förändrades radikalt efteråt.
Efter den upplevelsen har jag dyrt och heligt lovat mig själv att om jag någonsin befinner mig i sånt läge igen så ska jag vara den första som är på väg nerför trappan efteråt. Den gången satt jag kvar, jag var så chockad. Tack och lov uteblev efterskalven. Men mitt förhållningssätt till ivet förändrades radikalt efteråt.
Jag överlevde min jordbävning. Jag befann mig i ett i-land, där infrastrukturen var på en sån nivå att till och med icke-jordbävningsklassade hus klarade av ett större skalv. Epicentrum på mitt skalv låg djupt i marken - det var en "roller", inte en "shaker".
Men ändå. Varje gång jag ser bilderna så vet jag att det lika gärna hade kunnat vara jag. Marginalerna är så fruktansvärt små.
Jag mår illa när jag ser bilderna.
Samtidigt jublar jag över att marginalerna var på min sida den där gången. Huset höll. Ingen tsunami. Och jag frågar mig om jag borde skämmas för den känslan.
Men ändå. Varje gång jag ser bilderna så vet jag att det lika gärna hade kunnat vara jag. Marginalerna är så fruktansvärt små.
Jag mår illa när jag ser bilderna.
Samtidigt jublar jag över att marginalerna var på min sida den där gången. Huset höll. Ingen tsunami. Och jag frågar mig om jag borde skämmas för den känslan.
Lunchsällskap
Jag småspringer mot parkeringen för att hoppa i bilen och förhoppningsvis hinna luncha med favorittjejerna.
Plötsligt är det liv och rörelse i alla snötäckta buskar som växer kring tegellådorna till kontorshus.
Jag ser en sidensvans, tänker wow.
Sen en till, två, fem, mängder.
De är överallt, snackar med varandra och är uppenbarligen mitt uppe i sin egen lunch.
Plötsligt är det liv och rörelse i alla snötäckta buskar som växer kring tegellådorna till kontorshus.
Jag ser en sidensvans, tänker wow.
Sen en till, två, fem, mängder.
De är överallt, snackar med varandra och är uppenbarligen mitt uppe i sin egen lunch.
Bild från Myller av liv
Plötsligt känns det inte alls lika farligt att jag är lite sen till lunchen... jag har ju fått njuta av ett oväntat lunchsällskap redan - åtminstone en liten stund.
Avatar
Jag såg Avatar igår.
Jag är imponerad, extremt välgjorda animationer och 3D-tekniken var pricken över i. Speciellt väl fungerar det hela då miljöer visas - insekter flyger långt in mellan biostolarna och så... Häftigt!
Om du är ute efter några timmars fascinerad avkoppling tycker jag att Avatar är ett bra alternativ.
Prinsessan Neytiri med tillhötande dekorerad svans
--------
Läs även andra bloggares åsikter om Avatar, svans, 3D, bio
måndag 18 januari 2010
Helgens verb: att pulsa
Tänk så mycket man nästan har glömt bort under de vintrar då vi knappt har haft snö.
I helgen har jag och sambon ägnat oss åt att pulsa. Så där riktigt på allvar. Med snö nästan upp till höfterna där det var som mest.
Jösses vad kul det var. Och inte så lite svettigt.
Gratis tips till all gym: satsa på pulsning!
I helgen har jag och sambon ägnat oss åt att pulsa. Så där riktigt på allvar. Med snö nästan upp till höfterna där det var som mest.
Jösses vad kul det var. Och inte så lite svettigt.
Gratis tips till all gym: satsa på pulsning!
onsdag 13 januari 2010
Sagolikt
Då jag gick till jobbet i morse var det som att promenera genom en sagovärld.
Alldeles tjock, vit dimma. Ännu vitare, gnistrande krispig rimfrost på träden, som liksom flöt in i synfältet genom de vita slöjorna. Och så där särdeles tyst som som det bara blir i tjock dimma en tidig morgon.
Jag vill skriva förunderliga, fantastiska sagor.
Alternativt pulsa runt med min kamera och fånga stämningen.
I stället sitter jag här och undrar i vilken ända jag ska börja redigera min jobbtext i word.
Intressekonflikt och stämningsdödare!
Alldeles tjock, vit dimma. Ännu vitare, gnistrande krispig rimfrost på träden, som liksom flöt in i synfältet genom de vita slöjorna. Och så där särdeles tyst som som det bara blir i tjock dimma en tidig morgon.
Jag vill skriva förunderliga, fantastiska sagor.
Alternativt pulsa runt med min kamera och fånga stämningen.
I stället sitter jag här och undrar i vilken ända jag ska börja redigera min jobbtext i word.
Intressekonflikt och stämningsdödare!
måndag 11 januari 2010
Bieffekter
Jag blev vaccinerad mot influensa i slutet av förra veckan.
Först tänkte jag "det här var ju inte värre än stelkrampsvaccin, vilken massa tjafs man har hört..."
Fem timmar senare grubblade jag över den intensiva träningsvärk som infunnit sig i min vänstra överarm. Insåg sedan att det var där som de stack till...
Då jag vaknade i går fick jag en morgonkram av sambon - och skrek eftersom hela min vänstra överarm kändes som ett mycket ömmande blåmärke.
I dag är det bara nåra små punkter som gör ont, mest som osynliga blåmärken.
Men den mest oväntade bieffekten sitter i - jag har aldrig haft så väldefinierade muskler i min överarm, aldrig någonsin. Det som spenat gör för Karl Alfred gör tydligen influensavaccin för mig.
Om än med viss slagsida...
Först tänkte jag "det här var ju inte värre än stelkrampsvaccin, vilken massa tjafs man har hört..."
Fem timmar senare grubblade jag över den intensiva träningsvärk som infunnit sig i min vänstra överarm. Insåg sedan att det var där som de stack till...
Då jag vaknade i går fick jag en morgonkram av sambon - och skrek eftersom hela min vänstra överarm kändes som ett mycket ömmande blåmärke.
I dag är det bara nåra små punkter som gör ont, mest som osynliga blåmärken.
Men den mest oväntade bieffekten sitter i - jag har aldrig haft så väldefinierade muskler i min överarm, aldrig någonsin. Det som spenat gör för Karl Alfred gör tydligen influensavaccin för mig. Om än med viss slagsida...
En dag som denna...
Jag tittar ut genom det smutsiga fönstret på jobbet. Alla fönster på jobbet är smutsiga. Enligt vår förman har vårt jobb inte råd att tvätta fönstren alla år. I somras var helt tydligt ett år då det inte fanns några extra resurser, så nu är det inte längre helt tydlig utsikt.
Men den lilla utsikt som finns kvar, den går inte av för hackor. Efter alltför kallt väder alltför länge (och jag är gravallvarlig på den här punkten, vi har tillbringat helgen med att tina upp vatten- och avloppsrör i vårt gamla hus - det har varit FÖR KALLT, det var inte längre en fråga om att klä sig ordentligt) ser jag en strålande sol utanför fönstret, kombinerat med gnistrande vit snö och till och med lite takdropp.
I dag älskar jag vintern. Det är så fint där ute att det nästan gör ont. Jag älskar rimfrost också. Vi har haft mycket av den varan också, men den har försvunnit under dagen. Men takdropp, det slår allt det mesta. En sån underbar känsla av förväntan, och ändå vet jag att det bästa av vintern ligger framför mig.
Nu gäller det bara att hitta på en orsak att gå lite tidigare från jobbet, att slippa den smutsiga hinna som fönstren utgör och att ge sig ut i det underbara vinterljuset.
Men den lilla utsikt som finns kvar, den går inte av för hackor. Efter alltför kallt väder alltför länge (och jag är gravallvarlig på den här punkten, vi har tillbringat helgen med att tina upp vatten- och avloppsrör i vårt gamla hus - det har varit FÖR KALLT, det var inte längre en fråga om att klä sig ordentligt) ser jag en strålande sol utanför fönstret, kombinerat med gnistrande vit snö och till och med lite takdropp.
I dag älskar jag vintern. Det är så fint där ute att det nästan gör ont. Jag älskar rimfrost också. Vi har haft mycket av den varan också, men den har försvunnit under dagen. Men takdropp, det slår allt det mesta. En sån underbar känsla av förväntan, och ändå vet jag att det bästa av vintern ligger framför mig.
Nu gäller det bara att hitta på en orsak att gå lite tidigare från jobbet, att slippa den smutsiga hinna som fönstren utgör och att ge sig ut i det underbara vinterljuset.
fredag 8 januari 2010
Hej bloggen!
Tror du vi kommer att trivas tillsammans?
Jag har bloggat förut på andra adresser, men slutat några gånger då jag med tiden har känt att bloggandet blev ett tillkämpat krav mera än någonting som jag gjorde för mig själv.
Så det här ska bli en helt självisk blogg, har jag tänkt. Som finns bara för min egen skull. Som inte har något särskilt tema. Som uppdateras bara då jag vill skriva.
Jag hoppas att det här är början på ett långt och givande förhållande!
Jag har bloggat förut på andra adresser, men slutat några gånger då jag med tiden har känt att bloggandet blev ett tillkämpat krav mera än någonting som jag gjorde för mig själv.
Så det här ska bli en helt självisk blogg, har jag tänkt. Som finns bara för min egen skull. Som inte har något särskilt tema. Som uppdateras bara då jag vill skriva.
Jag hoppas att det här är början på ett långt och givande förhållande!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)