*Piip*

Vi har ett gäng gamla uppstammade hagtorn på vår gård.

För det mesta är de riktigt trevliga, de blommar vitt, får röda bär och med en klippning i året blir de till små bollformade träd som småfåglarna tycker om att sitta i under vintern.

Men igår blev jag ATTAKERAD av ett av dem!!

Jag höll helt oskyldigt på att klippa bort döda kvistar då det smällde till mig på handen så att en liten träbit (varken en sticka eller en tagg, utan en liten fyrkantig träbit) fastnade under huden på mitt högra pekfinger. Precis vid den yttersta fingerleden.

I dag är fingret så svullet att jag inte kan böja det närmare handflatan än 1,5 cm - ganska otroligt då det var fingertoppen jag gjorde illa (och jag plockade bort den eländes träbiten inom en minut, och desinficerade, och käkade anti-inflammatoriskt då jag märkte vartåt det barkade). Men jag inbillar mig att svullnaden börjar gå ner nu.

Är det bara jag som råkar ut för sånt här? Om jag hade bott i USA skulle jag utan tvekan ha stämt lämplig myndighet för att de inte har satt ut varningstexter på hagtornen - jag kunde verkligen inte tro att de skulle vara så här aggressiva!

 

Bild från http://mogetorp.net/

Helgens finaste

Idag lyfte jag ut ett påfågelöga som fladdrade på insidan av fönstret i vårt uthus.

Jag känner bara ♡

Vilken ära att få hjälpa en så vacker varelse ut i våren!

Men nej!

Det här vill man ju inte se utanför sitt fönster den 23 april! (Bildkvaliteten är taskig, jag vet. Min telefonkamera tycker att så mycket snö behörer man ju inte avbilda - och så har vi ju diskuterat det här med bortprioriteringar, så som fönstertvätt, på mitt jobb)

Tätaste snöfallet sen februari. Morr...

In your face-book

Åh, de är för söta!

Hårfint?

Åååh.

Jag ska klippa mig i morgon. Och det behövs verkligen. Mitt hår har blivit alldeles för långt. Och vintern har varit så kall att det är alldeles torrt i topparna. Och varje gång jag simmar så blir nämnda toppar ännu torrare.

Så klippning är bra, absolut.

Men åååh! Man borde ju veta hur man vill se ut efter klippningen också. Ångest!

Så här är det varje gång. Det är den absolut största orsaken till att jag klipper mig så sällan. Och resultatet är att mitt hår alltid är lite för långt och lite för oformligt.

Tack och lov för hästsvansar!

Sträckläsning pågår

Min kompis Finaste Bibliotikarien tar numera sitt jobb på mycket stort allvar. Hon utrustar sin bekantskapskrets med rykande färska låneböcker ur sin privata bokhylla, eftersom hon tröttnat på att vänta på att de riktiga biblioteken ska få tummen ur och skaffa Nya och Bra Böcker. Istället köper dem själv nuförtiden och ser till att alla andra också läser dem. Såna initiativ uppskattas!

Senast jag hälsade på hemma hos henne kom jag därifrån med en hel plastkasse full med Nya och Bra Böcker.

Bland dem fanns en av Stephen Kings nyaste: "Under the Dome" från 2009. Den är stor som ett hus. Jag avråder från sängläsning i sömnigt tillstånd - om man somnar och denna bok landar i pannan får man antagligen hjärnskakning.

Nu har jag läst och läst och läst. Det är inte mycket kvar nu. Och jag vill verkligen veta hur det går!

Jag läste en hel del Stephen King då jag var i 20 års åldern. Sedan kom jag fram till att handlingen i hans böcker alltid följer samma mönster och tröttnade.

"Pestens tid" har dock hela tiden varit en stor favorit. Den är annorlunda och helt fantastisk om du frågar mig. Och jag tycker att "Under the Dome" och "Pestens tid" är de två av Kings böcker som liknar varandra mest. Så, om du vet att du gillade "Pestens tid" tror jag att detta är någonting för dig.

Vad jag minns var dock "Pestens tid" mycket mer spännande - en läsa-hela-natten-bok, man kunde ju ändå inte sova för den var så nervkittlande. Men ännu har jag inte haft några problem att somna från "Under the Dome". Vilket får mig att undra om det är jag eller herr King som har blivit äldre...


-------
Läs även andra bloggares åsikter om Stephen King, Under the Dome, recension, böcker

*Blubb blubb*

I kväll ska jag gå till simhallen för veckans "röra-på-axlarna-pass". Om bara tidtabellen tillåter så har jag i flera års tid simmat ungefär en kilometer en gång i veckan. Eftersom jag har ett skrivbordsjobb så är mina axlar överlag lite stela. Jag är dock övertygad om att jag skulle ha betydligt värre problem utan mina besök i simhallen.

Och nu, förra veckan, har jag upptäckt något helt fantastiskt: simhallen har kvällssol! Rakt ner i bassängen. De är bara att hålla blicken rakt fram och föreställa sig att man plaskar runt i Medelhavet! Alldeles ljuvligt!

Tydligen har jag brukat simma lite senare på kvällen, och eftersom det har varit en ovanligt lång mörk vinter så har kvällssolen inte nått fram till simhallen förut. Det var en glad överraskning.

Nu väntar jag bara på årets första utomhisbad. Ännu är det för isigt för min smak, men snart så...