Jobbskvaller

En liten del av min arbetstid i höst har jag använt för att hålla i en skrivarkurs. Den riktar sig till människor som vill dokumentera sina erfarenheter och komma igång med att skriva berättelsen om sitt liv. (Det där med skönlitterärt skrivande struntar vi högaktningsfullt i!)

Den här kursen tar mycket tid och energi, till en stor del för att kursdeltagarna finns så långt borta från mig. Detta innebär en hel del timmar i bil och att jag måste vara ovanligt väl förberedd vid träffarna - om jag glömmer en bunt papper på mitt rum finns det liksom ingen möjlighet att gå och hämta dem.

Jag fullkomligt älskar den här kursen. Det är så underbart att bara få vara inspiratör och peppa, peppa, peppa. Och denna gång är deltagarna genomsympatiska. Det är de oftast - anmäler du dig till en sån kurs har du ett intresse av att komma igång och börja skriva. Och de skriver så fina berättelser och har varit med om så mycket intressant. Och de vill, vill, vill höra varandras texter och vill, vill, vill komma igång med sitt eget skrivande. Men det där med datorer är lite läskigt...

Nu har vi en träff kvar. De har fått i "läxa" att skriva inledningen på berättelsen om sitt liv.

Jag ser så otroligt mycket fram emot att få höra deras texter. Jag hoppas så att detta blir den sista lilla knuffen de behöver för att få skrivandet att rulla igång. Och jag har total ångest över att jag inte ska kunna ge dem det stöd och den pepp de behöver. För deras berättelser är verkligen värda att skrivas, varenda en.

Och jag hoppas, hoppas, hoppas av hela mitt hjärta att jag någon gång får se en färdig berättelse av en av kursdeltagarna. Den behöver inte vara utgiven på förlag, utan en häftad bunt papper räcker bra. För en fin berättelse är alltid en fin berättelse - även om den är skriven på papper med skruttiga hörn.
---------------
Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, berättelser, inspiration