tisdag 16 mars 2010

Om att kämpa sig fram till jobbet...

Pust och flämt.
I dag var det jobbigare än vanligt att ta sig till kontoret.

Jag gick glatt ut på vår gårdsplan och insåg plötsligt att något är fel. Det står inte längre en lite röd bil på gården. I stället är den stor, vit och fluffig.

Oj, det har visst snöat. Jag som hade bestämt att det är vår nu...

Jag hittar med viss möda bilborsten, avlägsnar nederbörden och kör mot jobbet. Och upplever värsta snöröken på hela vintern. Sikt: noll.

Så klarnar vädret plötsligt upp. Det ser ut att bli riktigt fint.

Då plötsligt... två yrande kamikaze-fasaner mitt framför min bil. De har helt tydligt bestämt att det finns bättre sätt att sluta sina dagar på än som fasanstek. Men jag parerar.

Kommer äntligen fram till kontoret. Parkeringsplatsen är så full av snö att det knapps ryms några bilar där. Jag parkerar längs granngatan i stället.

Då jag kliver ut bilen hör jag hur det prasslar till i trädet brevid.

Och där sitter han. Världens sötaste lilla ekorre, med enorma tofsar på öronen. Han drar upp axlarna och mumsar på lite fågelmat.

Och min dag blev på en gång väldigt mycket bättre.



Bild från http://www.hankmo.net/document.asp?id=og01gl8m5iv

2 kommentarer:

Lysande ögonblick! sa...

Åh en liten ekorre. Underbart.
Förra veckan fick jag en liten Sunshine Award. jag vill ge en till dig också för att du alltid skriver så glada och härliga inlägg. jag har länkat till dig i dag på min blogg. Du behöver inte skicka vidare awarden, om du inte vill. bara mitt sätt att säga att jag gillar bloggen. :-)

Jonna sa...

Åh, vilken ära! Tusen tack!