Det ligger hela tiden och gnager i mitt bakhuvud. Den där fruktansvärt obehagliga sanningen att det kunde ha varit jag som legat där under ett lager bråte som brukade vara ett hus.
Jag har överlevt en jordbävning.
Just nu kan jag inte förstå hur jag kunde ha en sån löjlig tur.
Min jordbävning var 6.7 eller 6.8 richter beroende på vem som mätte. Den ofattbara förstörelsen i Haiti orsakades av en jordbävning på 7.0 richter.
Richterskalan är exponentiell, så 6 richter är hundra gånger starkare än 5, 7 richter är hundra gånger starkare än 6 och så vidare.Ändå. Den där skillnaden på 0.3 richter känns väldigt liten.
Min jordbävning resulterade bara i en del krossat glas och några få partiellt förstörda tegelväggar.
När jag ser bilderna från Haiti vill jag bara nypa mig i armen. Varför hade jag en sådan tur, medan Haiti tydligen hade alla tänkbara odds emot sig?
Jag satt på en föreläsning på fjärde våningen i ett gammalt tegelhus. Det var spiraltrappor upp till vår föreläsningssal.
Det började som en vibration i väggarna, som när en lastbil backar upp brevid väggen du sitter invid. Men det blev bara större och kraftigare. Jag förstod nästan genast vad det var. Och först tyckte jag det var häftigt då kursarna kastade sig ner under de L-formade borden, som bara satt fast i golvet med små metallbrickor.
Men det slutade ju inte. Plötsligt såg jag hur taket, som var vitt med stuckaturer, gick i vågor. Det var då som jag insåg att det här huset hänger inte alls med i markens rörelser. Och om taket kommer ner finns det bara en löjlig liten bordsskiva övanför mitt huvud. Och om golvet ger efter är det väldigt, väldigt långt ner till marken.
Och det slutade aldrig. När jag talade med mina föräldrar sa jag att skalvet varade i åtminstone tre minuter. I verkligheten uppmättes kännbara vibrationer i 45 sekunder. Men 45 sekunder är väldigt länge då man ligger och håller fast sig under ett L-format bord. Man hinner tänka alldeles för mycket.
Senare fick jag veta att huset som jag satt i inte var jordbävningssäkrat. Jag hade uppriktigt sagt varit en lyckligare människa utan den kunskapen.
Efter den upplevelsen har jag dyrt och heligt lovat mig själv att om jag någonsin befinner mig i sånt läge igen så ska jag vara den första som är på väg nerför trappan efteråt. Den gången satt jag kvar, jag var så chockad. Tack och lov uteblev efterskalven. Men mitt förhållningssätt till ivet förändrades radikalt efteråt.
Efter den upplevelsen har jag dyrt och heligt lovat mig själv att om jag någonsin befinner mig i sånt läge igen så ska jag vara den första som är på väg nerför trappan efteråt. Den gången satt jag kvar, jag var så chockad. Tack och lov uteblev efterskalven. Men mitt förhållningssätt till ivet förändrades radikalt efteråt.
Jag överlevde min jordbävning. Jag befann mig i ett i-land, där infrastrukturen var på en sån nivå att till och med icke-jordbävningsklassade hus klarade av ett större skalv. Epicentrum på mitt skalv låg djupt i marken - det var en "roller", inte en "shaker".
Men ändå. Varje gång jag ser bilderna så vet jag att det lika gärna hade kunnat vara jag. Marginalerna är så fruktansvärt små.
Jag mår illa när jag ser bilderna.
Samtidigt jublar jag över att marginalerna var på min sida den där gången. Huset höll. Ingen tsunami. Och jag frågar mig om jag borde skämmas för den känslan.
Men ändå. Varje gång jag ser bilderna så vet jag att det lika gärna hade kunnat vara jag. Marginalerna är så fruktansvärt små.
Jag mår illa när jag ser bilderna.
Samtidigt jublar jag över att marginalerna var på min sida den där gången. Huset höll. Ingen tsunami. Och jag frågar mig om jag borde skämmas för den känslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar